Tålamodskulturen vi aldrig haft

Bekant nästan till leda är LIF-ledningens vädjan om tålamod. Jag säger lycka till med det. Dels för att Leksands IF inte är några stackars satar som har sämre spelarbudget än andra allsvenska lag – tvärtom – och dels för att man inte är det enda lag som upplevt stor spelaromsättning. Vi har redan här på LIFnews nämnt Mora, som trots att man värvat nästan lika många nya spelare har betydligt bättre poängskörd än Leksand.

Ändå säger jag inte att det är fel att vädja om tålamod – för tålamod är som alla vet en dygd – men att göra det på aktuella grunder håller inte riktigt. Det GÅR ju faktiskt att regelbundet ta lite poäng här och där utan att spelet helt satt sig. Uppenbarligen går det i alla fall för andra lag. Det är inte bara otur som lett till att LIF återfinns i tabellens absoluta bottenskikt. Sanningen är ju att man inte ens förtjänade segern i premiären. Enda vinsten hittills på sex matcher.

Dessutom är det ju så att det vädjas om tålamod i en klubb som aldrig haft någon riktig tålamodskultur. Varken inom själva föreningen eller bland supportrarna. Sju års väntan på SHL-avancemang ser visserligen i högsta grad ut som tålamod, men under ytan fanns enorma krav. Vad var det som till slut tvingade Leksands IF till rekonstruktion om inte den exempellösa bristen på tålamod? Ledningen kände kravet på sig från supportrarna att snarast återta sin plats i högsta serien, och själva hade ledningen bokstavligt talat inte råd med tålamod. Därtill var driften av nya arenan för dyr. Och det är den fortfarande för ett lag som spelar i HockeyAllsvenskan. Ja, faktiskt en tyngre utgiftsbörda än någonsin, när Leksand inte längre har några pengar att ta av. En förhållandevis ekonomiskt priviligerad klubb har blivit fattig och kämpar med likviditeten.

Inser överhuvudtaget LIF-ledningen hur komplicerat det är att vädja om tålamod i en klubb som Leksand? I synnerhet som leksingar, i kraft av sin 1900-talshistoria, har en tendens att vara lite malliga och lider av grandios självbild. Inser ledningen vilken radikal attitydförändring som krävs? Attityden är ju liksom inte bara något som kan förändras genom en liten viljeansträngning. Den går bråddjupt. LIF-ledningen får nog ha tålamod med att det kommer att ta tid för supportrarna att bli tålmodiga. Utan underliggande krav på direktplats till kval och helst SHL-avancemang.

Medan supportrarna övar sig i detta får väl LIF-ledningen fråga sig om man själva har råd med tålamod. I nuläget har man naturligtvis inget annat val. Helst skulle man ju slippa vara i en sits där den här typen av tålamod är absolut nödvändig. Det handlar knappast om ett tålamod fullt av förtröstan, snarare något ganska skärrat. Skälet till att man sedan vädjar om supportrarnas tålamod beror givetvis på att klubben är beroende av supportrarnas pengar. Framför allt i form av publikintäkter.

Vad Leksands IF minst av allt hade råd med inför säsongen var att misslyckas med lagbygget. Många vill nog göra gällande att det är just vad man gjort. Kan LIF inte skrapa ihop mer än 4 poäng av 18 möjliga mot lag som i huvudsak tippats på nedre halvan, hur ska man då kunna besegra motstånd som rankats högre? Såvida dessa motståndare inte passar det hittills märkbart tyngda Leksand bättre – och något släpper när allt favorittryck och alla förväntningar försvinner – ser det onekligen mörkt ut.

Men eftersom man som supporter trots allt mår bättre av tro och stöd än att helt förlora sig i cynism och negativitet kanske man ska vänta x antal omgångar innan man totalt dömer ut lagbygget. Det har vi väl både urgammal klubbkärlek och tålamod till?